Svar till Jill och Jonas

Hej på er, äntligen hemma efter utbildningsdagen, ska bli intressant och se hur mycket jag kommer ihåg imorgon. Första dagen jag fakturerar med nya programmet:/

Jag har tränat dressyrekipage i många år och har väl en hel del att berätta. Eftersom jag inte själv anser att jag har tid att ha egen häst är det ändå roligt att hålla kontakt med hästvärlden och det gör jag som tränare. Är i en period där jag är görsugen på att skaffa häst men jag vet hur det blir. När jag får ett nytt intresse blir jag nästan lite manisk och vill så mycket, det ska tränas och absolut tävlas och då krävs det ett gediget arbete varje dag.
Det som jag inte tycker är så jätteroligt med hästeriet är det dagliga arbetet med mockning, borstning av lerig hästa o.sv. Är man själv och jobbar heltid blir detta ganska många timmar i stallet på kvällen. Får väl se framför.
Som tränare måste du kunna läsa av människor, alla kan inte instrueras på samma sätt. Mycket handlar om känsla när det gäller ridning. En del ryttare har lätt för att ta min instruktion till känslan i ridningen. (detta va inte lätt å förklara). Ridningen handlar mycket om känsla, att man känner hur hästen arbetar under sadeln, man vill ju att hästen arbetar i en bra form, alltså trampar under under sig med bakdelen, använder rygg och nacke med lätthet. Detta måste fungera för att man ska kunna göra alla krumilurer. Hästen måste gymnastiseras genom ridningen, för att bli lösgjord och stark.
Har man en bra känsla för detta kan man förmedla ridningen till hästen på ett bra sätt. En ryttare som inte har så bra känsla får man kanske visa tydligare genom många upprepningar eller så sitter man som tränare upp på hästen och förklarar medans man rider, detta fungerar nästan alltid. Det kan även vara så att häst och ryttare krockat, även om man har bra känsla händer detta och då brukar jag sitta upp och försöka lösa problemet. Sitter man på samma häst varje dag är det lätt att köra fast.
Det gäller att vara ödmjuk, tydlig och ha ett upplägg för ekipagets träning.
Ibland kommer det någon elev som rider en gång och aldrig kommer tillbaka och det är ju inte alla som passar ihop, så då är det väl lämpligt och pröva någon annan tränare.
Ryttaren måste ha förtroende för sin tränare för att kunna utbilda sin häst bra.
Det är inte så många ekipage jag tränar men jag är noga med att poängtera att tränar ni inte själva mellan våra träffar är det ganska svårt, då måste man oftast börja om där vi var sist vi träffades. Tränar man inte mycket själv utvecklar man inte varken sig själv eller sin häst. Detta gör att ekipaget inte är så intressant för mig att träna, för som tränare får du stimulans och blir glad när du ser ekipagens framsteg.
När det gäller klubbar och deras styrelser är detta ett fenomen jag aldrig förstått. Vet inte om det kan vara så att dom som sitter i styrelsen kanske sitter för länge vilket gör att utvecklingen blir dålig, samtidigt är det ju svårt att få folk till ideella poster. Jag försöker hålla mig långt borta från sådant arbete.
Känner väldigt väl igen det du skrev Jonas om "riktiga" hundar. Har många gånger fått flin när jag kommer med mina två dvärgar, men det skiter jag fullständigt i. En hund är en hund, storleken spelar ingen rolll. Har frågat flera personer som sagt till mig varför jag inte skaffar en riktig hund. Vad dom menar har jag inte fått något bra svar på, någon sa men dom är ju så små. Och?
De va kul när Gipsy var valp. Jag hade skaffat henne för jag skulle bli bäst på agility. Jag var supernoga med träningen från det jag fick henne.
Gick på valpkurs och direkt efter det på allmänlydnad. Vid första kurstillfället, vi var nio deltagare jag var längst och hade minsta hunden:) var det en del som skulle käcka sig lite, dessutom var hon utställningklippt just då, men dom höll snart käft när vi hade tränat en stund. Gipsy var enda hunden som kunde vara lös under träningen utan att dra iväg och tappa konsentration. Gick så fint vid husses sida och hade kontakt. Skön känsla då.
Janne